FLYTTSTÄDA LITE
THE LEGENDS OF SANTA MARTINA
http://thelegendsofsantamartina.tumblr.com/
SEE YOU THERE BEEEEEEEEEETCH!
Grammisgalan, tystlåtna brudar och self controlled män
Till fest...
...till vardags.
Måste ta det här på svenska, käften. Det är award season och alla som känner mig vet, utan att ens behöva titta, att det är my favoirute time of the year. Golden Globes, Screen Actors Guild, BAFTA, Oscars, Grammys, Grammis och såklart MTV Music Award. You name it liksom, I love it. Man kan såklart tycka vad man vill om det, men jag älskar det. Låt mig va! Men liksom hela grejen, människor som blir uppmärksammande och belönade för sina prestationer är ju så nära meningen med livet man kan komma vare sig man vill erkänna det eller ej. Och alla som säger att de inte bryr sig, ljuger och jag litar inte på dem. DAZ IT!
Anyways, igår var en milstolte i mitt liv som award show-fanatiker när jag tunade in på SVT-play för att med stolthet se min väninna Gnucci Banana uppträda på Grammisgalan. Inte bara för att hon är min och för att jag är hennes största fan, och inte heller för att jag tycker att allt hon gör är svinbra, men hon var by far outstanding och glänste som den enda sanna stjärnan i en annars orgie av tystlåtna brudar och self controlled män som var fullt upptagna med att döma folk till döden att de glömde bort att de faktiskt är popidoler med ett ansvar för sina fans. Medan hela musiksverige satt med sticks up their asses, fullt medvetna om deras varenda move och vettskrämda över bara tanken av att göra bort sig, kommer Gnucci in slapar alla i ansiktet med genuin swag och avslappning som att hon stått på den där scenen i hela sitt liv. Det var säkert inte meningen kan jag tänka mig, men Tove Styrke försvann, hördes inte ens, och outshinades av Gnucci med still och med all jävla rätt. Förlåt, jag gillar inte att be pissin on beetches, men jag lackar ur på tjejer på den nivån som inte tar sitt köns ansvar och speak up så att man hör dem utan istället tar fyra steg tillbaka och ber om ursäkt för att de finns. Typ. Men Tove är ung, and she'll get there. Jag tror på henne. Hon kommer lära sig av Ana. Men Veronica Maggio, till exempel, kvinnan äger liv på Spotify hela året och är välförtjänd varenda spänn av sin otroliga framgång, men går upp på scenen för att ta emot SITT pris och det första hon gör är att överlämna ordet till en liten man som dessutom är två huvuden kortare än hon så att HAN får ta åt sig hela äran. Fuck that! Många skyller på männen och menar att det är deras fel, eller dominans, som tvingar tjejer att take a step back men liksom komigen nu. Det är 2012! Snälla syster, ta plats! Wtf. 1. Sluta prata bäbisspråk! 2. Speak up så att vi hör vad du säger, du har ju asmycket värt att säga. Obviously. Och 3. Sluta be om ursäkt för din välförtjänta framgång. Jag pallar inte.
Resten av galan var skittråkig men också en klockren porträtering av prettosverige där framförallt alla män låtsades vara likgiltiga och med respektlös nonchalans ändå åtagit sig uppdraget att presentera de nominerade inom kategorin whatever. "Och de nominerade ääääär...". Seriöst, jävla tönt. Jag ser ju att du håller på och skiter ner dig av skräck över att råka bli antingen för långvaring, tråkig eller skämma ut dig och att "Och de nominerade ääääär..." var ditt säkraste bet där du med störst sannolikhet skulle kunna bevara din skitnödiga image även efter presentationen. I see dead people och om du tror att ingen märker har du fel, det ska du ha jävligt klart för dig. Sätt dig ner och håll käften, du förtjänar inte att stå där uppe.
Bäst var han Aleks som vann årets nykomling eller vad fan det nu var. Han har säkert liksom jag följt varenda MTV Music Award sen the beginning of time och visste att en true vinnare först och främst tackar Gud, sen familj, sen alla som har hjälpt honon, sen sina fans. Haha, fan vad ball. Jag älskar honom. För han var den enda som vågade visa känslor - sårbarhet och att han faktiskt blev innerligt smickrad och glad över sitt pris.
Ola Salo, jeeez. Jag tänker låtsas som att det där inte hände och fortsätta älska honom för den Queen jag vet att han är. Han/hon som skrev hans manus däremot borde bli sparkad. DAZ IT
DAZ IT
They say that blogging is good for your death anxiety. If you have any, så att säga. It doesn't make it go away, but it helps. At least for a little while. So they say, but what the fuck to I know?! So here I go, for the 15th (or something like that) time. A documenatation of my youth, if I don't get around to write a book, or create something to leave behind para los niños. I'll look back in anger, and know for sure, at least I had Clitbloggen. Tänker jag. I'm gonna try this thing in inglés, whatchya think? Yey or ney, si o no? Fan vad söt ändå. Jag. På bilden och så.
Happy Valentino.
Hörs imorn.
Xoxo
Santa Martina
Hemma
Hee-ey y'all.
Jaha, och här bor jag. Jackpot eller what liksom? Efter att ha delat säng med mina gurls i förorten och sprungit runt på shady visningar över hela jävla London i tre veckor har ja äntligen funnit mitt nya hem. Som från himlen ramlade världens kanske bästa lägenhet rakt ner i mina händer och det finns inga ord att beskriva min reliss. Och visst är det fint?! Efter alla jävla råtthål jag varit och tittat på är det här rena rama estate heaven and I so deserve this, tänker jag. Min roomie är också världens bästa. Han är dock aldrig hemma för att han är en VIP inom politiken and you know att de husslar till late. Men ja ba: That's cool. När han är hemma lär han mig en massa om hur imperiet styrs och har dessutom lovat mig en fika backstage nere hos parlamentet. Yeah ya heard me, parlamentet! Go big or go home, jag skiiiteri. Jag lämnar inte det här landet förrän jag och QueenE sitter och diskuterar vem som borde vinna X-factor while getting our nails done och jag ba: Guurl, go with green it goes with smaragden i din krona. Medan jag liksom blåser på mina för att lacken ska torka och typ inte ens tittar på henne. Hon ba: Fo real?! Då tittar jag upp på henne och ba: Yeah guurl, fo real!
Love you xxx
BRRRRRAT BRRRRRRRAT
Aaaait, lås in dina gay boys cuz this BB be back! Snyggare than ever, asinternational och kanske till och med lite smalare. Också. Can I get an Amen eller vad?! Jag skulle kunna ljuga och säga att jag är tillbaka cuz I got shit to say, men för att vara helt jävla ärlig är det endast för att jag saknat känslan av att veta att nån faktiskt bryr sig om vad jag gör och tycker att jag är snygg. Inget annat. I smyg eller all up in my face, skiiiteri vilket. Jag sover bättre när jag vet. Psykologi A liksom. Allra värdast skulle ju såklart vara ett eget Keeping up with ME eller typ Hogan Knows Best eller min alldeles personliga favorit: The Real Housewives of New Jersey. Men jag fattar. Jag fattar att det kanske vore lite väl. Men även, det är drömmen. Now you know! Sån är jag.
Nu, get the fuck ara here. Kom igen imorn för då får du se var jag bor. Shit alltså, du kommer dö. Jag dog lite.
Love you, xxx
Sangte Valentino
Där satt vi all the single ladies bland alla kärlekspar och tillbringade en kväll i Paris. Säg mig, vad mer behöver man här livet än att vara snygg med sina nya snygga väninnor i den bästa staden av alla? Det enda som fattades var de gamla vänniorna och den bästa väninnan av dem alla, Niki.
Fett snygg jag är. Helt sjukt. Det kan jag gott ha ändå.
Soupabowl
Erkänn ligger efter i bloggeri. Fett av ändå. So last week liksom. Men aja, skiiiteri. Innan jag fann mitt hem bodde jag hos ma Lady Katy och blev på riktigt introducerad till det de här kallar för "football". Amerikansk fotboll kallar jag det själv för och har länge ratat skiten, kallat det för ren jävla idioti and what not, något jag kom att lära inte var någotning annat än ren jävla ignorans. American football är så mycket mer. American football är en livsstil.
Under denna nationella högtid som man ändå får kallade det för hade Kate och hennes roomies bjudit hem sina peoples på chilli, nachos och bira för att tillsammans se på detta spektakel. Självklart pratades det mest om halvtidsshowen så där satt vi och väntade på att få se histories i särklass största tv-happening. Och där var de, Black Eyed Pees, Usher, Slash, Christina (hahah) i något slags Medifestivalenupplägg x hyndra tyssen och man ba: "lagom". Finanskris my ass, mat och underhållning finns det alltid en liten slant över till. Och det, det gillar jag. All in liksom. Skiiiteri.
Och såhär ser det alltså ut. Precis som man tänkt sig att en tillställning av detta slags skulle kunna se ut. Mätta och utslagna med en bärs i handen och iklädda jeans lite casual sådär.
Sen kan vi då alltså se mig mitt uppe i det man inom medicinen kallar för "emotional eating". Tidigare under dagen hade jag besökt tre olika lägenheter på jakt efter ett hem, men utan något vidare resultat och var väl lite uppgiven skulle man kunna säga. Dagen efter skulle jag skulle jag börja mitt nya jobb och var så jävla nervös att jag höll på att skita på mig. Vissa dricker, andra röker fet och jag, jag äter. Det är hemskt. Jag ska börja dricka istället.
Anyways, tillbaka till footballen. Innan superbowlen introducerade Kate mig till "Friday Night Lights" vilket var anledningen till att jag intresserade mig lite extra mycket för sporten. Jag säger bara såhär: "driiiiiiv". Herregud!!! Gisslefoss, jag vet inte om du redan är on it men alltså OH MY GOD!!!! Hahah. Ladda, strima, gör vad fan du vill men alltså du MÅSTE se det här. Hahah. Det är så jävla bra att man dör. På riktigt alltså. Man döööör! Förlåt, men alltså jag älskar det här landet. Jag älskar Texas. När jag har ferie är det dit jag ska, Texas. Texas är det nya Thailand. Jag svär. Ni fattar inte. Vet ni hur snygga de är i Texas? Bildgoogla Tim Riggins. Snälla Sadra, bildgoogla TIM RIGGINS! Du också Matilda.
Nu, nu är jag mig själv igen. Och NU kan jag blogga.
Okej! När kom jag? Förra torsdagen kanske? Hur säger man? Är förra torsdagen den som var sist eller den före det? Vilken är den torsdagen som kommer nu, typ i övermorgon? Exakt vilken torsdag refererar man till om man säger förra respektive den här torsdagen? Låt mig va, jag är inte ens svensk. Jag vet inte. Anyways, dagen efter att jag kom bjöd Adam Kate, Lindsay och mig på wine n' dine i sitt schäften-du-driiiiver-hem nånstans högt uppe i skyarna över Midtown. Ja, ni kanske fattar feelingen?!
"Jaha, här bor jag", sa han i Yankyees-keps och med förkläde on. "Kom in, kom in. Känn er som hemma. Vad dricker vi?". Efter att den första chocken lagt sig och några glas finchampange senare började han en never ending tour runt först lägenheten, men sen också de andra sju tusen bekvämligheterna som var till hans förfogande på våningen under. Till exempel gymmet, poolen, spat, bion, spelrummet, baren, terrassen för att bara nämna några få lite snabbt sådär.
Här é-an, Adam! Ja tror jag berättat om honom tidigare?! Kates Ole typ. Han är från Alabama och bor här med sin menz och säljer softwear for a living. Vad för softwear vet jag inte, men man skulle kunna säga att det går jäää-vligt bra nu. Helt jävla grym är han och stor anedning till att både Kate jobbar på New York Times och att jag, en fugee från Balkan, fick mig mitt feta internship på The Orchard. Alaa trixen, tipsen och formuleringarna i alla intervjuer, ansökningar och alla jävla mail adresserade corporate America är det han som ligger bakom. Man tror man vet, men man fattar ingenting tills man på nära håll bevittnar hur det går till och varför medan vissa bor i Jersey, andra i himlen. Literally. Karriärscoach.
Man ba: "no hands, no hands".
När det en dränken leder till den andra, och den andra till den till flaskor är det mycket enkelt att man hamnar på strippklubb - gaystrippklubb. Efter middagen fortsatte vi till mitt nya favvisställe, ett ställe som jag inte minns namnet på men där de SNYGGATSE black menzen in town dansar till tonerna av typ Drake, innan Kate avbröt och hade bestämt sig för att gay goo goo dancing på stället intill var det enda rätta. Och det var det också. Helt jävla rätt.
Ja, ni ser ju själva. Helt jävla rätt!!! Till min stora förvåning visade det sig att dessa dansöser inte alls var gay utan full on straigh. Straight som i boys who like girls straight. Klientelet bestod såklart av gays. Men dessa fantastiska dansöser ville hellre dansa för oss vilket såklart upprörde management och till den grad att de fick bli tillsagda att låta bli the ladies och ta hand om the paying customers - männen.
Här ser vi alltså mig tillsammans med struggeling actor what's his name, eller nån som bara försöker pay his way through college eller liknande. Och det är inget fel i det. Tvärtom, det är fantastiskt. Om jag hade sett ut så hade jag också gjort det. Hellre det än att torka bajs på SF Bio varje morgon klockan fem för att sen by night lura på folk Kirbys dammsugarförsäljare för att få ihop några jävla slantar till the good life Barcelona. Är man snygg och kan dansa kan man lika gärna få betalt för det. Det, det gillar jag! Sluta tjura och gör nåt istället. Livet kryllar av arbetsmöjligheter. Lite den liksom.
Exakt vad Kate håller på med här vet jag inte, men det ser ut som att hon jämför biceps med en man som inte bara har världens kanske största biceps, utan också världens kanske största kuk. Kate har nämligen legat i på gymmet på sistonde och tog vad jag förstår tillfället i akt att få sina guns utvärderade av ingen mindre än ett proffs i den frågan. Skulle man kunna säga.
Kate och jag spenderade natten på Adams hotel, nä jag ba skoja, guest room (!) och när vi vaknade blev vi introducerade till VÄRLDENS KANSKE BÄSTA BRUNCH med bland annat all you can drink Bellini till maten. All you can drink som i alltså buffét.
Och det var bara början på min dag. Jag skulle vidare på fyra olika lägenhetsvisningar. Dagen innan hade jag hunnit bocka av fyra.
Kul jag har det i New York ändå.
Hjärta Brittish Airways
När jag flyger, flyger jag i motherfuckin' style. Förutsatt såklart att den brittiska ekonomin är åt helvete och man kan unna sig och götta sig i flyglyx till ett billigare friss än jävla Bicelandair. Men även. 1: jag hatar Island, men det var inte det jag skulle komma till. Det jag ville komma till är att jag älskar Brittish Airways. Vilken fest till flygresa alltså. Seriöst. Flygvärdinnorna - som alla är gays - tog så fint hand om mig att jag nästan blev rörd till tårar. Flygvärdinnorna, eller flygvärdar som man nog ändå måste kalla de för, på Brittish Airwyas är liksom flygvärdinnornas Rolls Royce. Skiitsnygga, classy och fucking amazing. Med glädje sprang fram och tillbaka i gångarna och fyllde på ens vinglas, matade en med chokolatito och öste på med komplimanger på ens outfit sådär om bara gays kan utan att man ens behövde be om det. Gratis såklart. Poängen, mina vänner, är att boka biljett så sent som möjligt. Det är ett risktaganade, jag vet. Det kan hände att man inte får en biljett på önskat datum, ELLER så kan det vara så att man får first class för inga pengar alls. Så där satt jag och trivdes och lagom till att jag hade blivit packad och inte trodde att det kunde bli bättre, öppade jag musikbiblioteket och upptäckte att de PÅ ALLT det där även bjöd på Carl Cox senaste mixtape. Jag vände mig om till min steward och ba: "det är inte mejli?!". Och han tittade på mig, log och ba: "oh yes baby, mejli!". Så, till tonerna av Carl Cox landade jag i New York ba: "I'm baa-ack".
Fantastiskt!
ZEBRA
Den här dyker upp lite överallt, är det någon som vet vad fan det handlar om?
V. Andersson
"Är du i stan? / Cole" - det kanske finaste sms:et sedan våren 2007.
Från ingenstans dyker han upp igen och är lika bedårande som alltid. Lika sepestörd men, om even possible, kanske också snyggare än nånsin.
Hahahah! Rolig. Så jääävla rolig.
Dagens skiiitsnygga kille
Vi börjar dagen med skiiitsnygg kille. Snygg han är, Anthony. <3
LOVE
...och I love U.S emb. Herregud! Jag väntade mig sååå inte det här när jag vaknade imorse, nej jag ba skoja, när jag vaknade idag. Jag ba: "sämst dag", det var det första jag tänkte. Sen läste jag lite i Anthony Kiedis Scar Tissue och blev ännu mer kär i honom. Kär, men olyckligt såklart. Sen bildgooglade jag både honom och John Frusciante för att det är så snygga. För det är liksom det jag gör när jag tycker att nån är snygg, Google that sht liksom. Skiiteri. Sen åt jag kokt ägg med sill. Sen kollade jag på Glee på det här nya TV11, eller typ tvii, fast jag tycker att Glee är skiiittråkigt. Sen på Christine, men det gillar jag. Sen ba: "and now what". Då kom mamma och Pemmi hem och ba: "du har fått brev". Jag ba: "driv inte, jag pallar fan inte idag". De ba: "jo, men asså jo. Kolla!". Och där var det, passet! Jag ba: "det här är fan inte mejli". De sa att det skulle ta en vecka att få tillbaka passet, men här sitter jag med det efter två dagar och ba: "God I'm good". USA loves me. Alla älskar mig. Vilken härlig känsla.
Sen bokade jag en biljett, torsdag. Nu på torsdag. Haha.
Shiki Niki
Volim te Nikolina!
JAG, JAG, JAG
Ole, min gay accessorie, mycket gode vän, legal adviser och typ biggest supporter like ever, frågade mig varför jag inte bloggat in a million years. Och jag ba: "Ole asså, don't fucking start with me right now. Jag är ej okej, no good, asbawring och typ fattty. Låt mig va!". Allvarligt alltså, palla! At the moment är jag allt, verkligen allt, Clit INTE handlar om. Men liksom det är inget fel i det tänker jag. Det är temporärt. Jag har bara inget att dela med mig av just nu. Men alltså de senaste inläggen...come aun liksom. Haha. Erkänn bitterfitta! Palla. It's so not me. Men mucho tekerisse, diamonds are forver och jag är mycket snart tillbaka snyggare och mer fucking shining awsome än någonsin.
; />
Update: US. emb har mitt pass, men de älskade mig så jag skulle få tillbaka det mot slutet av den här arbetsveckan. Vilket alltså innebär att mami borde vara in the skyes and over redan till helgen. Whoop whoop! Livspeppsgnistan är nu tänd igen och det ska jag fira med lunchvin och enmannarejv in ma house. Cuz that's what I do liksom, dansar och är fab. Inte såhär pissar på BBK. That ain't me. Skiter väl i henne.
Det här är ju lite mer jag...
...i fake fur och high heels på Röda torget i Moskva taking pictures of myself.
; />...eller typ V.I.P backstage på Sommertid med Öyvind Fjeldheim på Tv2 Norge.
...eller typ all up in the face på inoljade män i trosor och masker. Det är liksom jag.
